livet.

Ibland blir jag såhär trött.
Trött som nästan lutar lite mot besviken.
Men egentligen vet jag inte på vad.
Livet? Att de kanske inte alltid blir som man hade tänkt sig.
Sommaren 04 var jag så kär. Vi flyttade ihop och vi var genuint lyckliga.. ett tag iaf. Sen blev jag så förbannat less. Så jag drog ihopp om att finna en ännu modigare riddare. Denna gång kanske riddaren har en vit häst ist för en fläcklig.
Jag tror på kärleken. Jag tror att man kommer att hitta en. Men kan inte min riddare skita i att mata hästen innan han kommer!?
Många av mina vänner har barn eller ska ha barn. Jag är enormt glada för alla.

Är det kanske att jag är less på vart jag har tagit mig.. För ni ska vet att de är baske mig inte långt. Vissa säger att jag har gjort mkt i mitt liv. Men inget som jag är riktigt stolt över. Jag hade väl som tänkt att jag snart skulle vara färdigutbildad. Men icket. Vad vill jag jobba med? Vill jag nöja mig med ett mediokert arbete, jag vill utmanas. Jag vill ha ett jobb där jag får kämpa lite. tänka lite. Inte ett jobb som jag har nu när jag vet att jag ligger längst ner på listan. Tyvärr LRF Konsult men ni kommer nog aldrig ens komma upp till medioker klassen. Jag måste därifrån.. Vet ni att jag tjänade mer som städare än vad jag gör nu. Jag vet inte ens hur jag ska ens börja förklara min frustration över att måsta vända på varenda krona för att klara av månaden. De känns surt eftersom jag jobbar 100% och har en fast tjänst. Jag är fan lurad. Jag längtar enormt mkt till den dagen då jag får gå in till mig chef och säga: Adjö jag hoppas vi aldrig mer kommer att träffas, och jag kommer att få ett jobb som får er att se ut som en fis i rymden.

Larry börjar bli gammal och jag börjar sakta men säkert oroa mig för hur de blir sedan. Hur ska jag någonsin orka stå och säga till veterinären: Avliva honom. Jag vet att jag inte kommer att komma undan den dagen. Men den tanken gör mig illamående och gråtfärdig. Vad skulle jag göra om jag inte hade honom att ta han om. Hur skulle de se ut. Jag skulle nog vara totalt miserabel. Jag skulle nog va ensam. Jag tror att jag och Larry räddade varandra. Han bodde hos en familj med 3 andra hanhundar som slogs varje dag. Dom levde i en lgh med 3 småbarn och en utbränd matte. Han var ett vrak då jag hittade honom. Jag var på väg att ge upp nä jag hittade honom. Jag behövde någon att ta hand om eftersom exet inte var mkt till sällskap. Men vad gör jag sen?

Jag vill ha mer! Är jag så jävla självisk då jag säger att jag vill ha mer. Är det fel att drömma om ett liv fyllt med överaskningar och kärlek. Jagar jag enbart en dröm som är för bra för att nå?
Ibland undrar jag. Nej jag är inte ledsen, faktiskt inte alls. Mer trött. Kanske att ni inte förstår. Men jag är samtidigt glad att jag har gått igenom allt detta för att jag har lärt mig mkt.

Äsch nevermind.