det har jag haft större delen av kvällen.
Universitetet tycker att vi ska läsa en bok, en biografi, om en som har eller har anhöriga med en palliatv eller terminal sjukdom. Jag har läst en bok sin heter Inuti sorgen. Det är en pappa som skriver om när hans son på 13 år får leukemi och dör ett år senare. Efter halva boken grät jag som ett litet barn. Pinade mig igenom hela boken.
Efter att jag nu har läst ut hela boken kan jag inte sluta tänka på min faster Birgitta som gick bort i cancer i somras.Men efter att ha pratat med en kompis i 30 min och min pappa minst lika länge så känns det bättre. Såg nu att jag inte ens har raderat hennes mobilnr från telefonboken. Jag gruvar mig.Som pappa sa så känns det så definitivt att ta bort hennes nr. Ibland vill jag bara skicka iväg ett sms och skriva att jag tänker på dig en massa idag. Men vad leder de till?
Men det är okej att tänka, att minnas och faktiskt bli lite ledsen ibland över personer man har förlorat. Så nu har jag gråtit en skvätt och tänkt lite bra tankar så nu ska jag rycka upp mig och kika på en film kanske?
Ha en fortsatt bra kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar